Stålmannen finns inte på riktigt…

Jag har som en del redan vet inte haft varken ork eller lust att blogga den senaste tiden. Jag kommer inte att sluta dela med mig av mina ytterst oseriösa, tramsiga samt halvsjuka (läs hel) inlägg, ;) men jag vill för en gångs skull även dela med mig av det som har format mig och min familj de senaste åren – min älskade pappas 3 år långa kamp mot cancer, och hans bortgång. Detta är inget som kommer rymmas i ett enda inlägg, utan jag kommer att välja mina dagar, då jag känner att jag orkar och har tid att berätta. Om jag kan hjälpa någon, om så den minsta lilla hjälplösa hustomte, så vill jag det. Jag tror nämilgen även att det kommer göra nytta för mig också.

Jag har tidigare valt att endast prata om det med dom som står mig närmst, och knappt det till en början. Jag ville inte dela med mig för mycket, och kanske bidra till att folk skulle tro att jag tyckte synd om mig själv, och att detta sen kanske kunde resultera i att allt blev myvket värre. Som om naturen skulle tänka: Jaha.. Hon tror visst att hon har det värst i världen, men vänta bara, det ska nog kunna bli lite värre. Herregud.. Men det var nog mitt sätt att försöka ha någon form av kontroll över en situation som inte ens läkarna tillsist kunde kontrollera. Nu vet jag bättre. Inget blir någonsin bättre av att hålla det inom sig. Att ensam sitta och grubbla och oroa sig över saker, vad det än må vara… hjälper ingen i långa loppet. Man tar på sig en roll, i en pjäs, som man tror man klarar av att spela., och som man tror att andra VILL att du ska spela. Men i själva verket så var det aldrig någon som trodde att du skulle klara av att spela den rollen… Rollen som stålmannen fanns nämligen inte ens med i manuset, eftersom pjäsen handlade om det verkliga livet.. Stålmannen finns inte på riktigt…