Ge inte upp er egen lycka av rädsla att misslyckas..

har tänkt mycket på det där med sorg och saknad dom sista dagarna som ni märkt..   Så otroligt tacksam över att många av er bemödade er med att ge mig  hjälpande ord.  Det värmer!                                                                                                        
Det dom flesta säger, är att sorgen bli lättare... Men att saknaden finns kvar. Jag kan bara inte förstå skillnaden än..  Sorgen över pappas sjukdom och bortgång är baserad på saknaden .. Han är inte här längre.. Jag kan inte prata med honom, berätta om viktiga saker som jag vet hade gjort honom stolt. Men även allt det där andra vardagliga... -Han sa det, hon gjorde så..  Som dom flesta kanske vet så jobbade jag och min pappa tillsammans i över sex år..  Och träffades därför exakt varje dag.  Hur ska sorgen över att aldrig någonsin få träffa honom igen bli lättare? jag förstår verkligen inte det.                
 julen..... jag fasar inför den. Den kommer vara en ständig påminnelse om att inget var som det skulle den helgen. Julaftonmorgon blev han medvetslös, men kämpade med oss hela dagen för att kunna vakna en sista gång och på något sätt ta farväl. På Juldagen tog hans tre år långa kamp slut..  jag vet att pappa visste hur mycket julen betydde för mig.. Ända sen jag var liten, så innerst inne vill jag fira den precis som vanligt. Men han kommer inte finnas där.. För första gången på 28 år.. kommer han inte att vara där. Inget kommer att vara som vanligt.  
  Jag är, tro det eller ej en väldigt positiv person, och väljer så ofta jag bara kan att försöka se det positiva i det som känns hopplöst, men jävlar vad det är svårt vissa perioder.                                  

Som närstående till någon som fått lämna livet trots den största viljan att få finnas kvar... Så vill jag så ofta jag bara kan uppmana er till att ta vara på livet, skjut inte upp saker som ni drömmer om att göra.  Tro aldrig att ni kan visa era nära och kära hur mycket ni älskar dom för mycket.  Man kan inte älska för mycket... Ge inte  upp er egen lycka av rädsla för att misslyckas.. då kanske ni går miste om något...eller ännu viktigare någon, som gör er hela.                                                                                                                                     

Släpp inte garden..

Har skrivit om detta förr... hur saker och ting har en tendens att gå i kras så fort man börjar slappna av, och känna att ja... det är okej att må bra, jag förtjänar det.
 Sen min pappa blev sjuk, kan jag räkna antalet gånger då jag låtit mig själv känna mig värd lycka, på en hand..  Man levde för dagen, andades in, andades ut, och uppskattade allt som ingen annan såg, men vågade ändå aldrig riktigt slappna av. För när man slappnar av, stänger ute kylan..och tar in värmen...det är då man är som mest sårbar, och det är då man har som mest att förlora. Muren som jag byggt upp under dessa åren har rasat så många gånger nu att jag inte själv förstår hur jag ska kunna bygga upp den.
Jag är tacksam över dom personerna i mitt liv som gör allt för att försöka rycka upp mig när jag är nere på bottnen och kravlar, vilket händer ganska ofta sen juldagen...  Det har gått 9 månader nu sen pappa lämnade oss, och jag önskar att jag kunde säga att det blivit lättare med tiden..men för mig har det blivit precis tvärtom. Jag fungerar som människa, skrattar, gråter. jobbar, tränar...   men så fort jag tänker tanken "han kommer aldrig tillbaka"... så blundar jag, och tänker på något annat.   Det är kanske inte bra, inte rätt...men så är det.
När man då gång på gång känner att yes! NU... mår jag fan riktigt bra, nu kanske jag kan börja se fram emot saker igen, se längre fram än EN dag i taget...  så rasar allt igen. Varför vet jag inte, det enda jag vet är att det räcker att en av tio säger att du måste ändra dig eller det du gör....så börjar processen.... vad gör jag för fel?  Att manhar världens största hjärta och samvete känns mindre viktigt. Det som alltid verkar vara väsentligt är att man har alldeles för mycket skinn på näsan som vissa tycker borde rivas av....  lite har man tappat på vägen, av erfaranheter...     Frågan är bara hur många lager som krävs, innan man tappar bort mig själv helt och hållet.
 Det finns dom som säger att man måste tycka om sig själv innan man tycker om andra..... men hur ska man kunna tycka om sig själv, vara stolt över sig själv.... när man ständigt blir påmind om att man inte räcker till....    Tänk er för, som jag sagt tidigare - Vissa saker går inte att ta tillbaka...det är och förblir sanning tills den dag du visar genom handling att så är inte fallet..
 under den tiden hinner man vända ut och in på sig själv tusentals gånger..vilket skadar mer och mer för varje gång.. och tillsist vet man inte om man ens tycker om sig själv...