var inte ledsen, jag e inte ledsen, detta fixar jag!

Cancer.....  Det är ordet man alltid fasat för. Jag kommer ihåg när mamma ringde på vägen hem från sjukhuset, och pappas röntgenbilder och provsvar var klara.  Jag visste vilken tid dom skulle träffa läkarna, men inte hur lång tid det skulle ta, så när jag såg "Mamma" på displayen...så höll jag andan medans jag tryckte på grön lur. Jag sa försiktigt hej..med betoningen som om det var en fråga? Jag visste att det var illa redan innan hon hann säga något för jag hörde hennes snyftningar.  - Det är inte så bra med pappa, han har cancer...
 Det kändes som att falla ner i en brunn, utan någon som helst chans att ta sig upp. Cancer??? Min pappa kommer dö.... shit, vad ska hända nu? Ska han opereras?, ska han få cellgifter?, hur stor e tumören,? strålning?? när ska dom börja behandla??? vad händer?? Tusen frågor uppenbarade sig på en sekund, och jag kände hur allt bara blev till en dimmig kaos. - Hur tar pappa det frågade jag??Pappa tog luren, och sa: var inte ledsen, jag e inte ledsen, detta fixar jag!
Spelade ingen roll om någon hade sagt nåt annat, för det pappa sa i det ögonblicket, det var det enda som gällde, och det tog fram fightern i mig.
Efter det gällde det att lokalisera cancern exakt, och att se om det fanns cancer på fler ställen i kroppen. Så om jag minns rätt så tog det några veckor innan nästa röntgenbesked. Det visade sig att cancern endast fanns på tungbasen och jag kommer ihåg att jag fick lust att fira så lättad jag var över att han "bara" hade en liten knuta på tungan. Detta fixar jag! 
 Det var verkligen goda nyheter även om denna lilla  knutan på tungan som började som en envis förkylning och lite halsont, var en väldigt agressiv form av sjukdomen, så fanns den ju ändå bara på ETT ställe. Ingen spridning alls.
Veckorna som följde innan han fick påbörja sin strålningsbehandling kändes som år, och när han väl påbörjat den, så infann sig något slags lugn. Nu var processen igång, och cancern skulle få sig en jävla omgång!!
 Jag kommer ihåg den känslan så väl, trots att dessa åren präglats av oro. Oro...är nog utan tvekcan den värsta känslan av alla, och jag uppskattar varje dag som går då jag befinner mig ett lugn. Ta aldrig det för givet. Med detta  säger jag inte att man ska gå och oroa sig för vad som kan hända eller inte hända. Men stanna upp ibland, känn efter, tänk.. vad är mitt största problem just precis nu? Är det att bilen inte gått igenom besiktningen? Har du kanske slösat lite väl mycket pengar på sistone..`? Tycker du morsan eller farsan lägger sig i lite väl mycket trots att du är vuxen? Har någon sårat dig så fruktansvärt mycket att du aldrig tror du kommer resa dig igen? Stanna upp, andas ut, och tänk... jaja, detta dör jag fan inte av!
Jag glömmer själv bort att tänka så ibland, det är svårt att leva som man lär, men jag kan ärligt talat säga att jag tar inte livet för givet som jag gjorde innan. Jag uppskattar mindre saker såsom en god kopp kaffe på morgonen, ett varmt bad med tända ljus på kvällen, en sovstund mitt på dagen..  Man vet inte att man hade det bra förrän det är för sent tyvärr. Men det är aldrig för sent att börja uppskatta det lilla. Varför inte börja idag? ;)