Det pendlar kan man säga!

Jag tror att alla som förlorat någon som stått dem nära, någon gång känner som jag gör...  dvs att känslorna, tankarna och humöret kan pendla upp och ner från stund till stund. Det är märkligt hur ostabil man blir rent känslomässigt när man sörjer. Man har liksom ingen kontroll när man väl släpper ut allt. Jag kan vakna på morgonen och känna wooow idag blir en bra dag. En timme senare kan jag känna hur gråten sitter i halsen och hur orättvist allt är. För min egen del, så känns det som att insikten om att min pappa inte lever längre, har börjat göra sig mer och mer påmind.
Precis när han gick bort, så var allt en enda stor röra, och känslorna blev nästan bedövade.Det var så mycket som skulle fixas, och så många som skulle informeras osv. Allt gick av bara farten, och man visste inte var man skulle blir av. Man bara var....  Nu när det gått två månader, så känner jag hur tomt det är utan honom, hur allting är så omvälvande annorlunda.  Det händer saker, både roliga och tråkiga..som jag så gärna hade velat berätta för honom...
Jag tror, och hoppas att allt kommer bli lättare med tiden, som jag skrev i ett tidigare inlägg, så småningom....   men just precis idag, så känns det som att det blir jobbigare och jobbigare att tänka på honom, eller att titta på bilderna... på bilder som jag aldrig trodde jag skulle behöva ta fram och titta på för att komma ihåg honom...  inte såhär tidigt. Det var inte meningen att han skulle lämna oss nu.

 Jag tror inte det spelar någon roll hur länge någon är sjuk, eller om någon rycks ifrån en plöstligt. Visst... för familjens skull så är en plötslig död fruktansvärd eftersom dom inte får chansen att ta farväl... Jag kan inte ens tänka mig tanken.  Men jag tror inte att man någonsin känner att man tagit farväl på ett sätt som är tillräckligt. Det snurrar ändå tankar i huvudet : Jag skulle sagt så... ja skulle gjort så.... jag skulle inte sagt så...osv. Det går bara inte att säga hejdå till någon man älskar, för sista gången, och veta att denna människan som alltid varit en del av ditt liv, aldrig kommer komma tillbaka till dig...   Samtidigt så vet jag innerst inne att pappa visste att vi älskade honom, och att vi inte hade kunnat göra något annorlunda eller bättre. Vi kämpade alla tillsammans, och det är det viktiga!! <3

En återblick ur det verkliga livet..

mmm...eftersom jag inte har varit särskilt flitig med bloggandet sen i somras, så har jag en hel del incidenter på hög. En del borde ALDRIG återberättas för omvärlden, en del borde bli till böcker och möjligen även till film. En del händelser eller ordväxlingar skedde på 20 sekunder så det hade kanske inte blivit lönsamt för biobesökaren.. men det är alltid tanken som räknas!

Ett kärt exempel på när något oväntat och skrämmande sker i min hjärna, var när jag och kollegan satte upp julbelysningen nere vid Kvickbadet i Höganäs. I ögonvrån skymtade jag något stort, yvigt och hastigt som tycktes springa....   Jag trodde i min egen lilla värld att det var en stor jävla vildkatt som kom springandes på gräset. Det var det första som dök upp i mitt huvud, och fråga mig inte varför, för vildkatter som är stora som grizzlybjörnar är ju inte en vanligt förekommande art i Höganäs.. men jaja.  Nu till det sjuka. Jag trodde alltså att det var en katt, men utropar högt och stressigt till kollegan: - Shit!! Jag trodde det var en lös hund??!!!!  Va??? det trodde jag ju inte alls?! Varför sa ja så?? Eftersom det faktiskt var en väldigt stor och lös hund så var ju det jag sa, egentligen väldigt korrekt. Men min hjärna var ju inne på kattjävlen fortfarande.. Det jag tänkte omvandlades till det som var sant, när det i vanliga fall brukar vara tvärtom dvs: det man säger är inte det som stämmer. Nu var det alltså det jag tänkte som inte stämde. hrm..?? e ni me? det e inte jag..
Kollegan tittade oförstående på mig och såg ut att undra vilket hem han skulle köra mig till, och sa: Jaaaaadu Marie-Louise, det e precis vad det e...en lös hund. Hade den varit lösare så hade den fanomed lösts upp i atomer... 
Ännu ett bevis på att den blonda inte försvinner för att utsidan på stråna bli råttfärgaade. Nä hörrni....det är verkligen insidan som räknas, och tro mig...den är jävligt blond!!!

bara gammalt unket skåpa-mög.

mmm... Åter igen så kan jag ägna ett helt jävla inlägg åt att skriva åt gamla...halvdöa slemmiga..nä tar tillbaka det - heltorra, inlagda tanter/farbröder.
Jaa...dom kan var ytterst söta och rara, absolut. MEN... kan någon tala om för mig, varför precis alla pensionärer envisas med att handla mitt på dagen??? Har dom mycket att sköta timmarna dessför inann?? don´t think so!
Jag och kollegan sulle handla till den gemenssamma arbtesplats frukosten imorrn, och var därför tvugna att handla under just arbetstid. Vi gjorde vår eleganta entré...smög fint och försiktigt in genom portarna med humöret på topp, reflexkläderna granna, och livsgnistan så självande klar..... tills jag i en mittgång vände mig och om och stod ansikte mot ansikte med en käring på 107,4 år, knappt puckel-uträtad och med tänderna hängandes i mungiporna... Jesus!!!!! ?? Jag vände mig för att finta skrället och möter då istället hennes starkt misstänkta barnbarn på 83 år som luktade gammal majs och cigarr. ÄÄÄhhhhh vad e detta tänkte jag? Vart jag än såg så präntades gammalt...och död in i mina näthinnor. Är  detta världens undergång??? Är det nu det e RIKTIGT jävla kört? kändes verkligen så. Jag såg inte ett barn, inte en ungdom.. bara gammalt unket skåpa-mög.
Vi hamnade efter många om och men i kassan, och vad händer där..? Jo....En tanta som inte vet innebörden av ett visakort, står framför oss och jiddrar envist med den LÅNGSAMMASTE kassörskan jag någonsin velat döda i hela mitt liv. Detta är inte sant....skjut mig i armbågen och knäck den.  Kortet funkade inte, tantens huvud funkade definitivt inte, och när kassörskan frågar om hon har legitimation, så kväker tantan tyst: Jag har ju körtkort...   KÖRKORT?????? Hur i h.....e är detta möjligt? Du vet inte vad ett visakort är till för, du vet inte att du ska handla det första du gör när du vaknar istället för nu, och du vet definitivt inte hur varken din bil ser ut, eller fungerar...så varför har du körkort?? Dra körkortet i kortläsaren istället och visa ditt visakort för snuten istället... kan liksom ändå inte blir rätt hur fan du än gör tantskrälle! ( mmm...denna veckan ligger inte tanterna på topp på listan nej. (min morfar är dock världens bästa ;) )

Kanske inte idag, kanske inte i morgon, men så småningom..

Idag var en sån där morgon då man vaknar och känner att - Näää..e det lönt att gå upp? Har jag något överhuvud taget att se fram emot, vara glad över...eller ens tänka på?  Tog på mig varma kläder och tog med mig vargen ner till havet för att gå en långpromenad. Då kändes det som jag att jag vaknade en gång till. Gick i min ensamhet och funderade, tänkte på en massa minnen av Pappa. Låter kanske märkligt, men en väldigt klok person sa till mig för ett tag sen, att trots att min pappa gick bort för ett par år sedan, så pratar jag med honom i princip var dag, och föreställer mig hur han hade varit, eller sagt i situationer som jag stöter på i vardagen. Precis så gör jag också nu, när jag känner att jag saknar honom så mycket så det känns som att jag ska gå sönder inombords. Då pratar jag med honom, ber honom om råd, berättar för honom hur mycket det betydde att han var min pappa. Även om jag inte får något svar, så känner jag att han finns med mig i allt jag gör. Vissa dagar räcker det inte att tänka så, för vissa dagar tar saknaden av honom över helt, och då är det bara att prata, och gråta ut som gäller. Då spelar det ingen roll att jag känner att han finns med mig, för då tänker jag bara på allt HAN kommer missa, allt HAN borde  fått vara med om. Det går med andra ord upp och ner, och det kommer det nog att göra under en väldigt lång tid skulle jag tro.
Men morgonen blev som sagt bättre, och jag började tänka på  saker som jag skulle vilja göra i vår och till sommaren. Tänkte på hur mycket jag vill mysa med min familj, umgås med dom människorna som betyder allt för mig, och då tänkte jag för mig själv: Klart som fan att jag har något att stiga ur sängen för på morgonen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jag vet hur jag VILL leva och tänka, men ibland tar hopplösheten och uppgivenheten över en stund innan man hunnit gnugga ögonen och faktiskt vakna på riktigt.  Finns ingen bättre känsla än att känna: Allt kommer fixa sig, jag klarar allt! Kanske inte idag, kanske inte i morgon, men så småningom..

Om du blir någon annan, då fattas du..

För att inte bara prata om cancer, så vill jag belysa ett annat ämne.. :)




" TIO personer BRYR SIG OM dig, och Uppskattar dig för den du är. EN person LÅTSAS BRY SIG OM dig, och vill ändra på den du är. Du lyssnar med tårar, på denna EN som får ditt hjärta att slå.. Men ibland är
det bättre att låta hjärtat vila, och låta denna LÅTSAS BRY SIG OM... Gå.."  /M-L



Varför låter man ofta sig påverkas av vad EN person tycker och tänker om dig? Det kan vara en vän, en pojkvän, flickvän, förälder, arbetskamrat, chef… Ibland är det inte ens någon som känner dig, utan som tror sig veta vem du är. Men Ofta är det någon i din närhet, vars åsikter du värderar högt.


Som jag skriver i texten ovan, så räcker det att just denna person belyser, eller till och med hittar på dåliga sidor hos dig, för att du ska känna dig tillräckligt nertryckt för att ändra på dig. Detta trots att alla andra i din omgivning älskar dig, värdesätter dig och vem du är utan att kräva eller vilja att du ska bli någon annan.

Men hur kommer det sig..? Varför suger man åt sig det negativa som en svamp och låter den bli dyngsur och tung, men låter komplimanger och folks uppskattning av dig rinna av dig utan att ens lämna spår??

Om en av hundra tycker du består av mer fel än rätt, då är det oftast inte så, och då är det viktigt att inte låta denna person plocka ner dig i bitar, till ett pussel, och sen gömma vissa bitar som tillsist gör att du aldrig kan bli komplett. Du kommer inte vara hel, och hittar kanske inte dom försvunna bitarna på väldigt länge. Vissa hittar dom aldrig.

Människor som gör så mot andra, är nog inte ens medvetna om sitt sätt, och förstår inte att dom stjälper istället för hjälper.. Det är något dom gör för att dom inte riktigt trivs med sig själva, och ända sättet att över huvud taget må hyfsat bra, är att få andra att må ännu sämre.

Det finns människor som varit starka och haft väldigt bra självinsikt , men låtit fel person träda in i sitt liv under en period då allt redan varit ostabilt . Man kanske inte tänker klart just vid det tillfället. Jag tänker på hur ofta man läser i veckotidningar hit och dit, om män och kvinnor som aldrig trodde att dom skulle låta sig varken bli verbalt eller fysiskt misshandlade. Helt plötsligt såg dom på sina egna liv, utanför fönstret och tänkte: E det jag??
Detsamma gäller ju barn och ungdomar som påverkas av mobbning av kamrater, okompetenta lärare och ledargestalter inom idrott och andra fritidsaktiviteter. Alla genomgår olika faser i sina liv, obekymrade, ostabila, lyckliga, fruktansvärda, osäkra, underbara osv… Man växer och förändras, förhoppningsvis till någon som man själv och många andra är stolt över. Ibland älskar man kanske inte sig själv, men om du själv vet vem du är, och är stolt och nöjd med det, låt då aldrig någon som inte älskar sig själv, övertala dig att du ska bli någon annan. Om du blir någon annan, då fattas du..

var inte ledsen, jag e inte ledsen, detta fixar jag!

Cancer.....  Det är ordet man alltid fasat för. Jag kommer ihåg när mamma ringde på vägen hem från sjukhuset, och pappas röntgenbilder och provsvar var klara.  Jag visste vilken tid dom skulle träffa läkarna, men inte hur lång tid det skulle ta, så när jag såg "Mamma" på displayen...så höll jag andan medans jag tryckte på grön lur. Jag sa försiktigt hej..med betoningen som om det var en fråga? Jag visste att det var illa redan innan hon hann säga något för jag hörde hennes snyftningar.  - Det är inte så bra med pappa, han har cancer...
 Det kändes som att falla ner i en brunn, utan någon som helst chans att ta sig upp. Cancer??? Min pappa kommer dö.... shit, vad ska hända nu? Ska han opereras?, ska han få cellgifter?, hur stor e tumören,? strålning?? när ska dom börja behandla??? vad händer?? Tusen frågor uppenbarade sig på en sekund, och jag kände hur allt bara blev till en dimmig kaos. - Hur tar pappa det frågade jag??Pappa tog luren, och sa: var inte ledsen, jag e inte ledsen, detta fixar jag!
Spelade ingen roll om någon hade sagt nåt annat, för det pappa sa i det ögonblicket, det var det enda som gällde, och det tog fram fightern i mig.
Efter det gällde det att lokalisera cancern exakt, och att se om det fanns cancer på fler ställen i kroppen. Så om jag minns rätt så tog det några veckor innan nästa röntgenbesked. Det visade sig att cancern endast fanns på tungbasen och jag kommer ihåg att jag fick lust att fira så lättad jag var över att han "bara" hade en liten knuta på tungan. Detta fixar jag! 
 Det var verkligen goda nyheter även om denna lilla  knutan på tungan som började som en envis förkylning och lite halsont, var en väldigt agressiv form av sjukdomen, så fanns den ju ändå bara på ETT ställe. Ingen spridning alls.
Veckorna som följde innan han fick påbörja sin strålningsbehandling kändes som år, och när han väl påbörjat den, så infann sig något slags lugn. Nu var processen igång, och cancern skulle få sig en jävla omgång!!
 Jag kommer ihåg den känslan så väl, trots att dessa åren präglats av oro. Oro...är nog utan tvekcan den värsta känslan av alla, och jag uppskattar varje dag som går då jag befinner mig ett lugn. Ta aldrig det för givet. Med detta  säger jag inte att man ska gå och oroa sig för vad som kan hända eller inte hända. Men stanna upp ibland, känn efter, tänk.. vad är mitt största problem just precis nu? Är det att bilen inte gått igenom besiktningen? Har du kanske slösat lite väl mycket pengar på sistone..`? Tycker du morsan eller farsan lägger sig i lite väl mycket trots att du är vuxen? Har någon sårat dig så fruktansvärt mycket att du aldrig tror du kommer resa dig igen? Stanna upp, andas ut, och tänk... jaja, detta dör jag fan inte av!
Jag glömmer själv bort att tänka så ibland, det är svårt att leva som man lär, men jag kan ärligt talat säga att jag tar inte livet för givet som jag gjorde innan. Jag uppskattar mindre saker såsom en god kopp kaffe på morgonen, ett varmt bad med tända ljus på kvällen, en sovstund mitt på dagen..  Man vet inte att man hade det bra förrän det är för sent tyvärr. Men det är aldrig för sent att börja uppskatta det lilla. Varför inte börja idag? ;)

Stålmannen finns inte på riktigt…

Jag har som en del redan vet inte haft varken ork eller lust att blogga den senaste tiden. Jag kommer inte att sluta dela med mig av mina ytterst oseriösa, tramsiga samt halvsjuka (läs hel) inlägg, ;) men jag vill för en gångs skull även dela med mig av det som har format mig och min familj de senaste åren – min älskade pappas 3 år långa kamp mot cancer, och hans bortgång. Detta är inget som kommer rymmas i ett enda inlägg, utan jag kommer att välja mina dagar, då jag känner att jag orkar och har tid att berätta. Om jag kan hjälpa någon, om så den minsta lilla hjälplösa hustomte, så vill jag det. Jag tror nämilgen även att det kommer göra nytta för mig också.

Jag har tidigare valt att endast prata om det med dom som står mig närmst, och knappt det till en början. Jag ville inte dela med mig för mycket, och kanske bidra till att folk skulle tro att jag tyckte synd om mig själv, och att detta sen kanske kunde resultera i att allt blev myvket värre. Som om naturen skulle tänka: Jaha.. Hon tror visst att hon har det värst i världen, men vänta bara, det ska nog kunna bli lite värre. Herregud.. Men det var nog mitt sätt att försöka ha någon form av kontroll över en situation som inte ens läkarna tillsist kunde kontrollera. Nu vet jag bättre. Inget blir någonsin bättre av att hålla det inom sig. Att ensam sitta och grubbla och oroa sig över saker, vad det än må vara… hjälper ingen i långa loppet. Man tar på sig en roll, i en pjäs, som man tror man klarar av att spela., och som man tror att andra VILL att du ska spela. Men i själva verket så var det aldrig någon som trodde att du skulle klara av att spela den rollen… Rollen som stålmannen fanns nämligen inte ens med i manuset, eftersom pjäsen handlade om det verkliga livet.. Stålmannen finns inte på riktigt…