Släpp inte garden..

Har skrivit om detta förr... hur saker och ting har en tendens att gå i kras så fort man börjar slappna av, och känna att ja... det är okej att må bra, jag förtjänar det.
 Sen min pappa blev sjuk, kan jag räkna antalet gånger då jag låtit mig själv känna mig värd lycka, på en hand..  Man levde för dagen, andades in, andades ut, och uppskattade allt som ingen annan såg, men vågade ändå aldrig riktigt slappna av. För när man slappnar av, stänger ute kylan..och tar in värmen...det är då man är som mest sårbar, och det är då man har som mest att förlora. Muren som jag byggt upp under dessa åren har rasat så många gånger nu att jag inte själv förstår hur jag ska kunna bygga upp den.
Jag är tacksam över dom personerna i mitt liv som gör allt för att försöka rycka upp mig när jag är nere på bottnen och kravlar, vilket händer ganska ofta sen juldagen...  Det har gått 9 månader nu sen pappa lämnade oss, och jag önskar att jag kunde säga att det blivit lättare med tiden..men för mig har det blivit precis tvärtom. Jag fungerar som människa, skrattar, gråter. jobbar, tränar...   men så fort jag tänker tanken "han kommer aldrig tillbaka"... så blundar jag, och tänker på något annat.   Det är kanske inte bra, inte rätt...men så är det.
När man då gång på gång känner att yes! NU... mår jag fan riktigt bra, nu kanske jag kan börja se fram emot saker igen, se längre fram än EN dag i taget...  så rasar allt igen. Varför vet jag inte, det enda jag vet är att det räcker att en av tio säger att du måste ändra dig eller det du gör....så börjar processen.... vad gör jag för fel?  Att manhar världens största hjärta och samvete känns mindre viktigt. Det som alltid verkar vara väsentligt är att man har alldeles för mycket skinn på näsan som vissa tycker borde rivas av....  lite har man tappat på vägen, av erfaranheter...     Frågan är bara hur många lager som krävs, innan man tappar bort mig själv helt och hållet.
 Det finns dom som säger att man måste tycka om sig själv innan man tycker om andra..... men hur ska man kunna tycka om sig själv, vara stolt över sig själv.... när man ständigt blir påmind om att man inte räcker till....    Tänk er för, som jag sagt tidigare - Vissa saker går inte att ta tillbaka...det är och förblir sanning tills den dag du visar genom handling att så är inte fallet..
 under den tiden hinner man vända ut och in på sig själv tusentals gånger..vilket skadar mer och mer för varje gång.. och tillsist vet man inte om man ens tycker om sig själv...