Gnäll inte för gnällandes skull!

Vet inte varför...men jag har en kuslig känsla av att om jag delar med mig för mycket av saker som oroar mig osv, så blir det desto värre... någon mer som känner så?  Det ÄR bra att prata ut om saker som oroar och tynger en, och det gör jag till viss del med mina nära och kära. Men samtidigt så känner jag ju som sagt, att ibland när jag NÄSTAN tycker att det känns okej att tycka lite lite synd om mig själv, och känna någon form av lugn över att läget är inte 100 % bra, det vet och accepterar jag, men jag är ändå ledsen över det, ja då smäller det till på nytt...  Må hända att jag överanalyserar saker, och försöker hitta någon form av kontroll över saker och ting, eftersom känslan av att vara otillräcklig nästan kväver mig ibland. Jag vet egentligen att jag inte är otillräcklig, för att finnas, ställa upp,  och visa sin kärlek till dom som behöver dig, det är INTE att vara otillräcklig. Men när man inte med sina egna händer kan bota sina närmsta, från det som försöker ta dom ifrån dig...DET är udden av otillräcklighet.  Den känslan önskar jag inte någon.
Kan inte säga det nog så ofta: Carpé diem är ingen klycsha, man SKA fånga dagen, och man SKA hålla hårt i varje sekund som om den vore den sista. Det är inte detsamma som att gå och oroa sig över vad som komma skall, utan DET ÄR att ta vara på sitt liv och inte vänta på bättre tider. Sämre tider väntar kanske runt hörnet, och när du är där,´ja då vill jag lova att du skulle ge ditt liv, för att få tillbaka tiden som du längtade bort...

usch! blir så trött på folk som gnäller över sin hälsa för att få uppmärksamhet. Gnälla kan man göra för att man faktskt mår dåligt, om det så är för en liten förkylning, men gnäll för fan inte för en förkylning för att anrda ska tycka synd om dig!!
Den som lider mer av att alla runtomkring lider för dennes skull, än att faktiskt själv vara svårt sjuk.. det är en sann kämpe det. Men det är oftast kämparna som väljer att vara tysta och omvandla sitt lidande till något postivt. Det är en gåta för mig hur någon så svårt sjuk klara detta, men jag antar att Hopp och kärlek har en hel del med det att göra :)