Det pendlar kan man säga!

Jag tror att alla som förlorat någon som stått dem nära, någon gång känner som jag gör...  dvs att känslorna, tankarna och humöret kan pendla upp och ner från stund till stund. Det är märkligt hur ostabil man blir rent känslomässigt när man sörjer. Man har liksom ingen kontroll när man väl släpper ut allt. Jag kan vakna på morgonen och känna wooow idag blir en bra dag. En timme senare kan jag känna hur gråten sitter i halsen och hur orättvist allt är. För min egen del, så känns det som att insikten om att min pappa inte lever längre, har börjat göra sig mer och mer påmind.
Precis när han gick bort, så var allt en enda stor röra, och känslorna blev nästan bedövade.Det var så mycket som skulle fixas, och så många som skulle informeras osv. Allt gick av bara farten, och man visste inte var man skulle blir av. Man bara var....  Nu när det gått två månader, så känner jag hur tomt det är utan honom, hur allting är så omvälvande annorlunda.  Det händer saker, både roliga och tråkiga..som jag så gärna hade velat berätta för honom...
Jag tror, och hoppas att allt kommer bli lättare med tiden, som jag skrev i ett tidigare inlägg, så småningom....   men just precis idag, så känns det som att det blir jobbigare och jobbigare att tänka på honom, eller att titta på bilderna... på bilder som jag aldrig trodde jag skulle behöva ta fram och titta på för att komma ihåg honom...  inte såhär tidigt. Det var inte meningen att han skulle lämna oss nu.

 Jag tror inte det spelar någon roll hur länge någon är sjuk, eller om någon rycks ifrån en plöstligt. Visst... för familjens skull så är en plötslig död fruktansvärd eftersom dom inte får chansen att ta farväl... Jag kan inte ens tänka mig tanken.  Men jag tror inte att man någonsin känner att man tagit farväl på ett sätt som är tillräckligt. Det snurrar ändå tankar i huvudet : Jag skulle sagt så... ja skulle gjort så.... jag skulle inte sagt så...osv. Det går bara inte att säga hejdå till någon man älskar, för sista gången, och veta att denna människan som alltid varit en del av ditt liv, aldrig kommer komma tillbaka till dig...   Samtidigt så vet jag innerst inne att pappa visste att vi älskade honom, och att vi inte hade kunnat göra något annorlunda eller bättre. Vi kämpade alla tillsammans, och det är det viktiga!! <3