En av dom jobbigaste kvällarna på länge...

För ett tag sedan fick jag minneskortet till pappas kamera av mamma...   Idag tog jag modet till mig att titta på dom... på dom alla.
Det kanske låter simpelt, ett minneskort ifrån en kamera...  jaha? men det är bilder som pappa har tagit, många utan vi vetat det, och bilder som är tagna ur HANS perspektiv.  Jag är nära honom..

Jag visste att han var med på en bild... den i princip sista bilden av honom där han inte var sjuk...  Att den skulle göra så ont att se...det kunde jag inte föreställa mig.
Bilden visar min pappa såsom alla som kände honom säkert minns honom...  Frisk, stark, brun...    Jag har kämpat med att försöka tänka på honom precis som på denna bilden....   för detta är Pappa för mig. Men den sista tiden på sjukhuset har överskuggat så mycket.... för mycket.

Det fanns så många bilder som pappa tagit både innan han blev sjuk, men även när han varit riktigt svag... tex från mitt och Alex bröllop. Jag visste inte att han orkat ta så många?!
 Han hade precis avslutat en intensiv behandling, och genomgått svåra operationer och var så fruktansvärt trött och svag, men orkade ändå dokumentera hela den dagen... till och med sina egna fötter i kyrkbänken.....det e pappa det...haha.
Allt detta trots att vi hade hyrt en fotograf som skulle vara med hela dagen...  <3 p="p">

Jag har alltid sett upp till honom, men när han blev sjukt blev han min alldeles egna hjälte eftersom hans mod och livsglädje är det starkaste jag någonsin upplevt. Att ikväll få höra hans röst...på småsnuttar ur filmer han råkat filma när han trott att han fotograferat...den känslan....  puuuh....
Hade jag inte suttit ner...hade mina ben vikit sig. Hade mitt hjärta inte suttit fast, så hade det hoppat ur bröstet. Hade jag inte vetat att han är borta...så hade jag trott att han var här.... Så var det att höra pappas röst, för första gången på snart tio månader...


Pappa & hans favorit..vargen 

Detta har utan tvekan varit en av dom jobbigaste kvällarna sen pappa gick bort, men jag är så otroligt glad att jag vågade titta.... för nu känner jag mig så nära honom igen. Som att jag lyckats backa tiden iaf några sekunder...   Jag älskar dig pappa, för alltid. Du finns i våra hjärtan... <3 p="p">

Pappa på Julaftonskvällen, året då han precis fått reda på cancern...

 

 

Mamma på mitt och Alex bröllop, pappa som tagit bilden...